.

Från ögonblicket när Hugo flyttade in, när vi placerade hans täcke (som strategiskt nog luktade husse) i soffans divan, när han sprang igenom lägenheten och kollade läget, visste jag att detta skulle bli magiskt. Hugo. Inneboende hos mig och Simon i två månader. Han skulle inte kunnat välja något bättre ställe att lämna Hugo på, min bror, under tiden som han kände efter huruvida Göteborg skulle bli deras permanenta bostadsort eller ej. Johan och Hugo. Klart han väljer samma blod, min broder, att anförtro sin skatt. Det skulle jag också gjort om rollerna var ombytta.

Så snart vi kommit överens om det praktiska, Simon och jag, kunde lugnet infinna sig och vi kunde börja känna in våra nya roller. Vi lät Hugo ta plats, utforska och upptäcka. Vi lät honom känna sig trygg på sin del av soffan. Trygg som en del i vår vardag. Trygg tillsammans med oss.

Jag upptäckte snart hur mycket jag tyckte om alla promenader och cykelturer om dagarna. Stanna vid lämpligt ställe och kasta boll en stund. Så småningom började jag inse hur otroligt stor plats denna hunden börjat ta i våra liv. I mitt liv. Mina pojkar och jag. Min familj.

Vi byggde upp en relation där vi lät ömsesidig tillit och villkorlslös kärlek vara nyckelorden. Jag slutade använda koppel. Det spelade nämligen ingen roll huruvida vi mötte andra hundar eller katter, han såg bara på mig som om han tänkte "Får jag hälsa på dem mamma ?" och när jag bara fortsatte som vanligt med att gå framåt följde han mig utan att bry sig nämnvärt om de andra djuren.

Så småningom insåg vi också vilken intelligent individ denna sötnos är. En liten Einstein. Han öppnar nämligen dörrar inomhus som om det var det enklaste i världen för en hund. Och inte bryr han sig om att hoppa över staketet heller. "Hoppa är ju jobbigt morsan, det fattar du väl att det är mycket enklare att bara öppna grinden liksom." Såklart. Mycket enklare att bara öppna grinden. Liksom.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Skriva en bok kanske tillochmed. Men hur jag än vänder och vrider på det så är nu dessa två månader över. Juni månad har börjat och det har också Hugos nya liv gjort. Så sammanfattningsvis har han nu i två underbara månader varit min lilla bebis. Mammas hjärtaskrutt. Vi har kramats. Pussats. Busat. Lekt med bollen. Tränat bort kattproblemet. Byggt upp tillit. Byggt upp en relation. Format en familj.

Så har han nu som sagt flyttat ifrån mig, min lilla prins. Jag väntade mig att det skulle kännas. Ont. Konstigt. Tomt. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur otroligt stort tomrummet efter honom skulle bli.