Till Josef !
(och alla andra som förstår för den delen)
Du skrev en gång om kärleken. Du betvivlade dess existens. Och jag betvivlade den med dig, vägde tankarna noga åt vardera riktning och beslöt mig för att tro på det. "Kärleken finns inte". Dess existens är blott ett påhitt och upplevs endast i romantiska filmer och romaner, där läsaren drömmer sig bort och hoppas att det som uppspelas på tv:n också ska finnas på riktigt. Någonstans. Någon gång.
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Därför hoppas jag (och många med mig) och tror (vill tro) att något så diffust som kärlek ska drabba oss. Som en sjukdom, eller ett botemedel. En sjukdom för den som inte får sin kärlek besvarad. Ett botemedel för den som är ensam. Men hur du än vänder och vrider på det så ser den aldrig ut som filmer eller böcker speglar den, den där kärleken som alla pratar om trots att ingen egentligen vet vad det är.
Kärleken ser olika ut. Att förklara kärlek är som att förklara meningen med livet. Det går inte. För den ser olika ut för varje enskild individ. Min poäng med detta, Kära farbor/storebror, är att jag inte längre betvivlar kärlekens existens. Jag har funnit något stort, något fantastiskt. Först tillsammans med min bästa vän, för vänskapsband är enligt min övertygelse större än allt. Hon är min tvillingsjäl. Sedan fann jag något stort, något fantastiskt tillsammans med den man jag väljer att dela livet med. Han som inte alls är så romantisk som filmer och böcker beskriver. Som gör stora saker för sin kvinna. Utan han som väljer mig för att jag är jag. Som driver mig till vansinne och som får mig att skratta om vartannat. Han som får mig att vilja vara en bättre människa, hela tiden, som hjälper mig att utvecklas och växa som människa. Han som gör de små sakerna för mig, varje dag. Och vice versa. Jag har funnit min bättre hälft.
Du skrev "Jag vill ta bilden av dig, sovandes bredvid mig, där mitt hjärta pulvriseras och byggs upp varje gång du andas, av rädsla för att förlora dig mitt i ett andetag". Så känner jag. Jag är inte längre fundersam, jag tvivlar inte längre på kärlekens existens. För jag upplever den nu.
Du skrev en gång om kärleken. Du betvivlade dess existens. Och jag betvivlade den med dig, vägde tankarna noga åt vardera riktning och beslöt mig för att tro på det. "Kärleken finns inte". Dess existens är blott ett påhitt och upplevs endast i romantiska filmer och romaner, där läsaren drömmer sig bort och hoppas att det som uppspelas på tv:n också ska finnas på riktigt. Någonstans. Någon gång.
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Därför hoppas jag (och många med mig) och tror (vill tro) att något så diffust som kärlek ska drabba oss. Som en sjukdom, eller ett botemedel. En sjukdom för den som inte får sin kärlek besvarad. Ett botemedel för den som är ensam. Men hur du än vänder och vrider på det så ser den aldrig ut som filmer eller böcker speglar den, den där kärleken som alla pratar om trots att ingen egentligen vet vad det är.
Kärleken ser olika ut. Att förklara kärlek är som att förklara meningen med livet. Det går inte. För den ser olika ut för varje enskild individ. Min poäng med detta, Kära farbor/storebror, är att jag inte längre betvivlar kärlekens existens. Jag har funnit något stort, något fantastiskt. Först tillsammans med min bästa vän, för vänskapsband är enligt min övertygelse större än allt. Hon är min tvillingsjäl. Sedan fann jag något stort, något fantastiskt tillsammans med den man jag väljer att dela livet med. Han som inte alls är så romantisk som filmer och böcker beskriver. Som gör stora saker för sin kvinna. Utan han som väljer mig för att jag är jag. Som driver mig till vansinne och som får mig att skratta om vartannat. Han som får mig att vilja vara en bättre människa, hela tiden, som hjälper mig att utvecklas och växa som människa. Han som gör de små sakerna för mig, varje dag. Och vice versa. Jag har funnit min bättre hälft.
Du skrev "Jag vill ta bilden av dig, sovandes bredvid mig, där mitt hjärta pulvriseras och byggs upp varje gång du andas, av rädsla för att förlora dig mitt i ett andetag". Så känner jag. Jag är inte längre fundersam, jag tvivlar inte längre på kärlekens existens. För jag upplever den nu.
Kommentarer
Trackback
