Midsommar !
Passar på att önska alla en fantastisk midsommarafton medans jag fortfarande kommer ihåg det :D
Glad Midsommar !
Till Josef !
(och alla andra som förstår för den delen)
Du skrev en gång om kärleken. Du betvivlade dess existens. Och jag betvivlade den med dig, vägde tankarna noga åt vardera riktning och beslöt mig för att tro på det. "Kärleken finns inte". Dess existens är blott ett påhitt och upplevs endast i romantiska filmer och romaner, där läsaren drömmer sig bort och hoppas att det som uppspelas på tv:n också ska finnas på riktigt. Någonstans. Någon gång.
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Därför hoppas jag (och många med mig) och tror (vill tro) att något så diffust som kärlek ska drabba oss. Som en sjukdom, eller ett botemedel. En sjukdom för den som inte får sin kärlek besvarad. Ett botemedel för den som är ensam. Men hur du än vänder och vrider på det så ser den aldrig ut som filmer eller böcker speglar den, den där kärleken som alla pratar om trots att ingen egentligen vet vad det är.
Kärleken ser olika ut. Att förklara kärlek är som att förklara meningen med livet. Det går inte. För den ser olika ut för varje enskild individ. Min poäng med detta, Kära farbor/storebror, är att jag inte längre betvivlar kärlekens existens. Jag har funnit något stort, något fantastiskt. Först tillsammans med min bästa vän, för vänskapsband är enligt min övertygelse större än allt. Hon är min tvillingsjäl. Sedan fann jag något stort, något fantastiskt tillsammans med den man jag väljer att dela livet med. Han som inte alls är så romantisk som filmer och böcker beskriver. Som gör stora saker för sin kvinna. Utan han som väljer mig för att jag är jag. Som driver mig till vansinne och som får mig att skratta om vartannat. Han som får mig att vilja vara en bättre människa, hela tiden, som hjälper mig att utvecklas och växa som människa. Han som gör de små sakerna för mig, varje dag. Och vice versa. Jag har funnit min bättre hälft.
Du skrev "Jag vill ta bilden av dig, sovandes bredvid mig, där mitt hjärta pulvriseras och byggs upp varje gång du andas, av rädsla för att förlora dig mitt i ett andetag". Så känner jag. Jag är inte längre fundersam, jag tvivlar inte längre på kärlekens existens. För jag upplever den nu.
Du skrev en gång om kärleken. Du betvivlade dess existens. Och jag betvivlade den med dig, vägde tankarna noga åt vardera riktning och beslöt mig för att tro på det. "Kärleken finns inte". Dess existens är blott ett påhitt och upplevs endast i romantiska filmer och romaner, där läsaren drömmer sig bort och hoppas att det som uppspelas på tv:n också ska finnas på riktigt. Någonstans. Någon gång.
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Därför hoppas jag (och många med mig) och tror (vill tro) att något så diffust som kärlek ska drabba oss. Som en sjukdom, eller ett botemedel. En sjukdom för den som inte får sin kärlek besvarad. Ett botemedel för den som är ensam. Men hur du än vänder och vrider på det så ser den aldrig ut som filmer eller böcker speglar den, den där kärleken som alla pratar om trots att ingen egentligen vet vad det är.
Kärleken ser olika ut. Att förklara kärlek är som att förklara meningen med livet. Det går inte. För den ser olika ut för varje enskild individ. Min poäng med detta, Kära farbor/storebror, är att jag inte längre betvivlar kärlekens existens. Jag har funnit något stort, något fantastiskt. Först tillsammans med min bästa vän, för vänskapsband är enligt min övertygelse större än allt. Hon är min tvillingsjäl. Sedan fann jag något stort, något fantastiskt tillsammans med den man jag väljer att dela livet med. Han som inte alls är så romantisk som filmer och böcker beskriver. Som gör stora saker för sin kvinna. Utan han som väljer mig för att jag är jag. Som driver mig till vansinne och som får mig att skratta om vartannat. Han som får mig att vilja vara en bättre människa, hela tiden, som hjälper mig att utvecklas och växa som människa. Han som gör de små sakerna för mig, varje dag. Och vice versa. Jag har funnit min bättre hälft.
Du skrev "Jag vill ta bilden av dig, sovandes bredvid mig, där mitt hjärta pulvriseras och byggs upp varje gång du andas, av rädsla för att förlora dig mitt i ett andetag". Så känner jag. Jag är inte längre fundersam, jag tvivlar inte längre på kärlekens existens. För jag upplever den nu.
Hugo. En kärlekshistoria.
Det var en gång en Hugo. Den bästa. Räkan. Malins lilla prins. Han flyttade tillfälligt in hos Malin och hennes sambo Simon i ca två månader. Detta under tiden som hans husse, Malins lillebror, installerade sig i Göteborg. Detta är historien om Hugo. En kärlekshistoria.
Från ögonblicket när Hugo flyttade in, när vi placerade hans täcke (som strategiskt nog luktade husse) i soffans divan, när han sprang igenom lägenheten och kollade läget, visste jag att detta skulle bli magiskt. Hugo. Inneboende hos mig och Simon i två månader. Han skulle inte kunnat välja något bättre ställe att lämna Hugo på, min bror, under tiden som han kände efter huruvida Göteborg skulle bli deras permanenta bostadsort eller ej. Johan och Hugo. Klart han väljer samma blod, min broder, att anförtro sin skatt. Det skulle jag också gjort om rollerna var ombytta.
Så snart vi kommit överens om det praktiska, Simon och jag, kunde lugnet infinna sig och vi kunde börja känna in våra nya roller. Vi lät Hugo ta plats, utforska och upptäcka. Vi lät honom känna sig trygg på sin del av soffan. Trygg som en del i vår vardag. Trygg tillsammans med oss.
Jag upptäckte snart hur mycket jag tyckte om alla promenader och cykelturer om dagarna. Stanna vid lämpligt ställe och kasta boll en stund. Så småningom började jag inse hur otroligt stor plats denna hunden börjat ta i våra liv. I mitt liv. Mina pojkar och jag. Min familj.
Vi byggde upp en relation där vi lät ömsesidig tillit och villkorlslös kärlek vara nyckelorden. Jag slutade använda koppel. Det spelade nämligen ingen roll huruvida vi mötte andra hundar eller katter, han såg bara på mig som om han tänkte "Får jag hälsa på dem mamma ?" och när jag bara fortsatte som vanligt med att gå framåt följde han mig utan att bry sig nämnvärt om de andra djuren.
Så småningom insåg vi också vilken intelligent individ denna sötnos är. En liten Einstein. Han öppnar nämligen dörrar inomhus som om det var det enklaste i världen för en hund. Och inte bryr han sig om att hoppa över staketet heller. "Hoppa är ju jobbigt morsan, det fattar du väl att det är mycket enklare att bara öppna grinden liksom." Såklart. Mycket enklare att bara öppna grinden. Liksom.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Skriva en bok kanske tillochmed. Men hur jag än vänder och vrider på det så är nu dessa två månader över. Juni månad har börjat och det har också Hugos nya liv gjort. Så sammanfattningsvis har han nu i två underbara månader varit min lilla bebis. Mammas hjärtaskrutt. Vi har kramats. Pussats. Busat. Lekt med bollen. Tränat bort kattproblemet. Byggt upp tillit. Byggt upp en relation. Format en familj.
Så har han nu som sagt flyttat ifrån mig, min lilla prins. Jag väntade mig att det skulle kännas. Ont. Konstigt. Tomt. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur otroligt stort tomrummet efter honom skulle bli.
Min skatt. Räkan. Min lilla prins.
